Jag vet inte riktigt vart jag ska börja!
Som rubriken lyder så vet jag inte riktigt vart jag ska börja i allt detta.
Hur ska man berätta för folk, som inte har eller är i samma sits som en själv.
Hur berättar man att man har demoner i huvudet?
Att man är orolig, har ångest?
Att man vill gå vidare, att man börjar känna igen sig själv,
man tar 1 steg framåt, men lika fort så går man 3 steg bakåt.
Hur förklarar man för någon som inte vet?
En dag så ska jag berätta min historia, så som den var.
Så som jag har levt under en tid.
Men det blir inte idag.
Jag är inte riktigt redo att skriva ut allt än, jag har så mycket
som jag måste gå igenom och bearbeta först innan jag kan skriva om det.
Sist jag skrev så var det på julafton, jag skrev att jag inte mådde bra,
hur livet går väldigt upp och ner, med all städnig oro.
Men jag skrev även att jag har hittat en ny, och det är sant!
Inom kärleken så har jag gått vidare, och jag trivs i livet med min nya man Anders (Bexan).
Men alla demoner från Oskar, tar kol på mig vissa dagar!
Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen,
det känns som allt han har gjort mig, äter upp mig inifrån.
Min psykolog säger att det jag har gått igenom är en trauma.
Fick en remiss skickad till Trauma gruppen i Dalarna både för mig och Helmer
då han har blivit väldigt påverkad i allt detta!
Som min psykolog sa, det är fan inte lätt att bo i Sverige om man är svensk!
Så jag får fortsätta att gå i min krishantering endast hos henne.
Englands resan som jag hade sett iframemot så himla länge.
Jag kände att det skulle bli så skönt att komma bort från allt.
Gjorde det nästan allt värre igen.
Hade flera panikångest attacker när jag var där.
När jag kom hem så blev nästan allt värre igen!
Att åka förbi Transtrand, att besöka min vän Jessica som
bor i samma hus som vi bodde, det går inte!
Jag gråter och har en sådan stor panik att jag inte ens vet vad jag ska ta mig till.
Att ha det så är fan inte kul!
Denna vecka har även varit hemsk, då jag har blivit jättekonstig.
Jag har inte trott att Anders tycker om mig!
Jag har bara trott att det är något som han säger, men inte menat.
Allt har bara varit helt kaos i mitt huvud!
Jag har haft svåt att lita på någon, det vill jag komma ifrån.
FÖr jag tycker om Anders, och jag vill att mina demoner i mitt huvud, ej ska
finnas med när jag är med han. För jag vill att det ska vara han och jag!
Inte att en jävla skitunge/skitstövel ska förstöra mitt liv!
Det finns mycket jag vill skriva, men jag vet knappt vart jag ska börja eller sluta!
